Det har gått nästan två år sedan Börje Salming gick bort, men för människorna som stod honom närmast har tiden inte gjort saknaden mindre. För hans hustru Pia Salming har livet efter hans död varit en lång och svår resa där sorgen ibland har känts nästan omöjlig att bära.
Utåt kunde det se ut som att tiden gick vidare. Människor återvände till sina vardagar, hockeyvärlden fortsatte, nya matcher spelades och Börjes namn levde vidare genom hyllningar, minnen och berättelser.
Men hemma hos Pia såg verkligheten annorlunda ut.
Där fanns tystnaden.
Och den man som hon hade delat sitt liv med fanns plötsligt inte längre där.
Börje Salming var inte bara en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna. För Pia var han hennes livspartner, hennes trygghet och en person som hade varit en självklar del av vardagen. När han försvann förändrades därför inte bara hennes framtid – hela hennes sätt att leva förändrades.
I en intervju med Femina, som Göteborgs-Posten återberättat, berättade Pia öppet om hur sorgen hade påverkat henne under de första åren efter Börjes bortgång.
Det började med en sjukdom som utvecklades mycket snabbt.
I augusti 2022 berättade Börje offentligt att han hade drabbats av ALS. Bara tre månader senare var han borta.
För familjen gick allt fort.
Det fanns knappt någon möjlighet att vänja sig vid tanken på att Börje var sjuk innan verkligheten hade förändrats ännu en gång.
Samtidigt hann han uppleva några av de starkaste hyllningarna i sitt liv. Hockeyvärlden slöt upp kring honom, både i Sverige och i Toronto, där han hade skapat historia som NHL-spelare.
Men bakom de stora arenorna och applåderna fanns en familj som visste hur allvarligt läget var.
Börjes sista tid blev därför en blandning av kärlek, avsked och minnen som familjen skulle bära med sig resten av livet.
När han dog i november 2022 var sorgen enorm.
För hockeyvärlden var det förlusten av en ikon.
För Pia var det något mycket mer personligt.
Det var förlusten av den människa som hade funnits där i vardagen.
Och när alla andra kunde prata om Börje som hockeylegenden, behövde Pia lära sig att leva utan mannen bakom legenden.
Det visade sig vara mycket svårare än många kunde föreställa sig.
Hon berättade att hon ofta hade televisionen på hemma, inte nödvändigtvis för att titta på något särskilt program, utan för att slippa tystnaden.
Tystnaden hade blivit en påminnelse.
Börje var inte längre där.
Samtidigt fortsatte Pia att prata med honom.
Hon pussade på en bild av honom och tände ljus.
Det kan låta som små handlingar, men för den som befinner sig mitt i sorgen kan sådana ritualer bli ett sätt att fortsätta känna närheten till en person som inte längre går att nå.
Det fanns också en annan sida av sorgen.
Pia berättade att hon under en period nästan försvann in i sin egen smärta. Hon beskrev sig själv som ”ego” i sorgen och erkände att hon ibland hade ”tappat bort” sina barn.
Det var ett tecken på hur stark sorgen hade blivit.
När en människa förlorar sin livspartner kan det vara svårt att samtidigt vara den person som alla andra behöver.
Och familjen behövde hitta tillbaka till varandra.
Med tiden började något förändras.
Inte så att sorgen försvann.
Det gjorde den inte.
Men Pia började långsamt hitta tillbaka till delar av livet som hade försvunnit.
En av de saker hon gjorde var att resa till Nya Zeeland. Resan hade egentligen varit planerad tillsammans med Börje, men efter hans död genomförde hon den tillsammans med en väninna.
Det måste ha varit en märklig upplevelse.
En plats som ursprungligen skulle ha blivit ett gemensamt minne blev i stället något som Pia fick uppleva utan honom.
Men kanske var det också ett första steg tillbaka till livet.
Hon började dessutom gå ut mer och träffa människor.
Det var inte alltid lätt.
Sorgen kunde komma tillbaka plötsligt och göra vardagen tung igen.
Men det fanns något som hjälpte henne att fortsätta.
Minnet av Börje själv.
Pia visste att Börje älskade livet.
Och just därför började hon ibland tänka på vad han själv skulle ha sagt om han såg henne ge upp allt efter hans död.
Den tanken blev viktig.
För Börje hade inte fått chansen att fortsätta leva.
Pia hade fortfarande den möjligheten.
Och någonstans där började hennes syn på framtiden långsamt förändras.
Hon behövde inte glömma Börje för att kunna leva vidare.
Hon behövde inte släppa honom för att kunna skratta igen.
Hon kunde bära honom med sig.
Det är också något som fortfarande påverkar hennes syn på kärlek.
Pia berättade att hon i framtiden skulle kunna tänka sig att träffa någon.
Men det finns ett villkor.
En framtida partner måste förstå att Börje alltid kommer att vara en del av henne.
Det handlar inte om att jämföra någon ny med Börje.
Det handlar om att acceptera att en stor kärlek inte bara försvinner för att personen gör det.
Börje kommer alltid att finnas kvar i hennes minnen, i familjen och i hennes livshistoria.
Och för Pia är det viktigt att den som eventuellt kommer in i hennes liv kan acceptera det.
Men det var först när hon berättade om de allra mörkaste stunderna som hennes ord fick en ännu starkare betydelse.
För bakom resorna, människorna hon börjat träffa och försöken att hitta tillbaka till vardagen fanns fortfarande en sorg som ibland blev så tung att livet kändes tomt.
Pia berättade att hon många gånger hade funderat över hur man orkar fortsätta när smärtan blir så stark.
Hon hade själv hamnat på en plats där hon inte längre visste hur livet skulle kunna se ut utan Börje.
Det hon sedan sa blev kanske det mest gripande i hela berättelsen.
Hon berättade att hon ibland hade känt att det var helt värdelöst att leva när Börje inte längre fanns.
Samtidigt ville hon inte dö.
Hon ville egentligen inte heller leva.
Det var den motsägelsefulla känslan som gjorde sorgen så svår.
Men mitt i allt fanns en sak som höll henne kvar.
Börje hade inte fått möjligheten att fortsätta sitt liv.
Pia hade fått den.
Och därför kände hon att hon var skyldig honom att göra något av sitt eget liv.
Det blev hennes sätt att långsamt börja gå framåt.
Inte genom att lämna Börje bakom sig.
Utan genom att ta med sig honom.
Hans minne, hans kärlek till livet och allt de hade delat skulle fortsätta vara en del av henne.
Nästan två år efter hans död var saknaden alltså fortfarande djup.
Men något hade förändrats.
Pia hade börjat förstå att det går att leva vidare utan att sluta älska den man har förlorat.
Och kanske är det den viktigaste delen av hennes berättelse.
För Börje Salming kommer alltid att vara en hockeylegend för miljontals människor.
Men för Pia var han något helt annat.
Han var mannen hon älskade.
Och även om tiden går, finns det kärlekar som inte försvinner.
De förändras bara.
Börje är inte längre bredvid henne.
Men enligt Pia kommer han alltid att vara en del av henne.