Börje Salming var en av de svenska ishockeyspelare som förändrade bilden av vad en svensk kunde åstadkomma på andra sidan Atlanten. När han kom till Toronto Maple Leafs från Sverige var NHL en miljö där svenska spelare fortfarande betraktades med stor nyfikenhet och ibland med skepsis.
Salming svarade på isen.
Han spelade hårt. Han spelade länge. Och han backade inte undan när spelet blev brutalt.
Men det fanns en annan sida av hans karriär som också blev en del av legenden.
Skadorna.
Börje Salming var en spelare som gång på gång fick känna hur hård ishockeyn kunde vara. Under åren samlade han på sig skador som för många andra spelare hade kunnat innebära ett långt uppehåll – eller kanske slutet på karriären.
För Salming blev de i stället ännu en del av vardagen.
Det är också därför en särskild fråga har följt honom under många år.
Hur många gånger blev han egentligen skadad?
Frågan låter enkel.
Svaret är det inte.
När människor pratar om Börje Salming kommer ofta samma bilder tillbaka. Blod i ansiktet. Stygn. Blåmärken. Ett ansikte som blivit ett slags symbol för hur mycket en hockeyspelare kunde tåla.
Men bakom varje sådan bild fanns en faktisk skada.
Och vissa av dem var betydligt allvarligare än de dramatiska bilderna kunde avslöja.
Salming spelade i en era då ishockeyn var hård på ett sätt som är svårt att jämföra med dagens spel. Skydden såg annorlunda ut, tempot var högt och tacklingar och slagsmål var en självklar del av NHL.
För en back som Salming innebar det att han ofta befann sig mitt i de mest fysiska situationerna.
Han blockerade skott.
Han gick in i närkamper.
Han tog emot tacklingar.
Och han fortsatte spela.
Det var just den inställningen som bidrog till hans rykte.
Men den skapade också en myt.
En myt om en spelare som nästan kunde vara gjord av järn.
Det är lätt att romantisera sådant i efterhand. När en legendarisk idrottare berättar om sin karriär kan de värsta ögonblicken bli en del av berättelsen, nästan som bevis på hur stark personen var.
Men Salmings skador var inte bara historier.
De kunde få långvariga konsekvenser.
En av de mest omtalade händelserna inträffade 1978.
Det var under en match mot New York Islanders som Salming träffades av en klubbspets i ansiktet. Skadan var allvarlig och påverkade hans syn. Expressen beskriver att synen på det skadade ögat försämrades till ungefär hälften.
Det var alltså inte bara ett sår som behövde sys ihop.
Det var en skada som förändrade hans syn.
Och ändå fortsatte karriären.
Det är just sådana detaljer som gör historien om Salming så speciell.
Han hade redan bevisat att han kunde spela på högsta nivå. Men i stället för att låta skadorna definiera honom blev de nästan osynliga för publiken när han väl var tillbaka på isen.
Publiken såg en hockeyspelare.
De såg inte alltid vad kroppen hade fått betala.
Under sin långa NHL-karriär spelade Salming tusentals matcher och blev en av de mest respekterade svenska spelarna i ligans historia. Han etablerade sig i Toronto och blev en ikon för klubben.
Men hans kropp bar samtidigt på minnen från decennier av professionell ishockey.
Det är också därför frågan om skadorna fortsatte att fascinera människor.
Alla hade sett bilderna.
Alla hade hört berättelserna.
Men hur illa var det egentligen?
Och hur mycket hade han fått utstå?
Salming själv hade en speciell relation till frågan. Han var inte känd för att göra ett stort nummer av sina smärtor. På samma sätt som många idrottare från hans generation hade han en inställning där man helt enkelt gjorde sitt jobb.
Ont eller inte.
Match eller inte.
Man gick ut på isen.
Det är svårt för dagens publik att helt förstå vilken mentalitet som krävdes för att spela professionell hockey på den tiden.
I dag diskuteras hjärnskakningar, långvariga skador och spelarhälsa på ett helt annat sätt. Klubbar har medicinska team, protokoll och betydligt större kunskap om hur vissa typer av skador kan påverka en idrottare på lång sikt.
På Salmings tid såg verkligheten annorlunda ut.
Det fanns en stark kultur kring att fortsätta.
Att bita ihop.
Att inte visa svaghet.
Och Salming blev på många sätt en symbol för just det.
Men det finns en risk när man berättar sådana historier.
Man kan börja tro att smärta är något positivt.
Att den som spelar trots skadan är starkare än den som kliver av.
Salming visade framför allt något annat: hur långt en elitidrottare kan pressa sin kropp för att fortsätta göra det han älskar.
Och samtidigt hur högt priset kan bli.
Hans ansikte blev nästan en egen berättelse.
Ärren syntes.
Stygn syntes.
Blod syntes.
Men alla skador syntes inte.
Vissa fanns inne i kroppen.
Andra kunde påverka honom långt efter att matchen var över.
Det är också därför frågan om ”hur många skador” egentligen är svår att besvara.
Ska ett brutet näsben räknas?
Varje stygn?
Varje fraktur?
Varje gång han spelade vidare trots smärta?
Eller ska man bara räkna de riktigt allvarliga skadorna?
Beroende på hur man räknar får man helt olika svar.
Och kanske är det just detta som ligger bakom myten.
Människor vill gärna ha en exakt siffra.
Ett nummer som kan sammanfatta hur hårt Börje Salming spelade.
Men hans karriär går egentligen inte att reducera till ett enda antal.
Den består av tusentals matcher, otaliga närkamper och en lång rad skador som på olika sätt satte spår.
Det är också därför hans historia fortsätter att fascinera.
Börje Salming blev inte en legend för att han aldrig skadades.
Han blev en legend trots att han gjorde det.
Om och om igen.
Och när man ser tillbaka på hans karriär är det kanske inte den mest dramatiska bilden som är viktigast.
Det är tanken på vad som hände efteråt.
När arenan tömdes.
När publiken gick hem.
När lamporna släcktes.
Då återstod kroppen.
Den kropp som hade fått ta emot puckar, klubbor, tacklingar och fall.
Och ändå hade Salming fortsatt.
Det var detta som gjorde honom så respekterad även bland spelare som mötte honom som motståndare.
Han var inte bara skicklig.
Han var uthållig.
Modig.
Och ibland kanske alltför villig att betala priset själv.
Det är därför frågan om hans skador har levt kvar långt efter hans aktiva karriär.
Många minns de mest brutala bilderna.
Andra minns hans spel.
Men bakom båda finns samma berättelse: en svensk spelare som gick in i NHL och vägrade låta motståndet stoppa honom.
Och den stora upptäckten ligger kanske inte i hur många gånger Börje Salming skadades.
Den ligger i hur allvarliga vissa av skadorna faktiskt var.
En av de mest anmärkningsvärda skadorna kom 1978, när en klubbspets träffade hans ansikte och gjorde att synen på det skadade ögat försämrades till ungefär hälften. Det var en skada som kunde ha förändrat vilken karriär som helst. För Salming blev den i stället ännu ett kapitel i en karriär som fortsatte på högsta nivå.
Det är kanske därför myten om Börje Salmings skador aldrig riktigt försvinner.
För varje ärr berättar en historia.
Men vissa av historierna är mycket större än ärren själva.