Det skulle bli kvällen då Måns Zelmerlöw återvände till Melodifestivalen för att vinna igen.
Han hade erfarenheten. Han hade redan vunnit Eurovision Song Contest en gång. Han hade en låt som många trodde starkt på. Och inför finalen var förväntningarna höga.
Men ibland räcker inte erfarenhet, favoritskap eller en stark sceninsats.
När resultatet till slut kom blev det en kväll som Måns Zelmerlöw sent skulle glömma – men av helt andra skäl än han hade hoppats.
Det som började som en av årets mest efterlängtade Mello-kvällar slutade med tårar, besvikelse och ett beslut som fick många att reagera.
För Måns var det inte bara ännu en musiktävling.
Han hade satsat allt.
Och när drömmen försvann precis framför honom blev reaktionen omedelbar.
En av de stora favoriterna
Måns Zelmerlöw gick in i Melodifestivalens final som en av de allra största favoriterna.
Med låten ”Revolution” hade han snabbt blivit en av de artister som publiken förväntade sig skulle slåss om segern.
Hans tidigare meriter gjorde naturligtvis sitt.
Måns hade redan vunnit Melodifestivalen och därefter tagit hem hela Eurovision med ”Heroes” 2015. Han visste alltså exakt vad som krävdes för att vinna.
Men den här gången var konkurrensen annorlunda.
Bland finalisterna fanns den finlandssvenska gruppen KAJ, vars humoristiska bidrag ”Bara bada bastu” hade blivit en enorm publikfavorit.
Ju närmare finalen kom, desto tydligare blev det att kampen kunde bli mycket jämn.
Måns hade fortfarande ett starkt stöd.
Men KAJ hade något annat.
En energi som publiken älskade.
Pressen växte
För Måns blev veckan före finalen dessutom ovanligt intensiv.
Det handlade inte bara om musiken.
Han hade en stor roll i programmet och befann sig samtidigt i en mycket pressad privat situation.
Själv beskrev han senare veckan som en av de mest mentalt påfrestande perioderna i hela hans liv.
Allt hade byggts upp.
Dag efter dag.
Repetition efter repetition.
Intervjuer, förväntningar och spekulationer.
Och längst fram fanns finalen.
Det var där allt skulle avgöras.
Måns visste att han hade en chans att vinna.
Men han visste också att en enda kväll kunde förändra hela berättelsen.
På scen gjorde han allt han kunde
När finalkvällen kom gjorde Måns precis det han hade kommit dit för att göra.
Han stod på scen.
Han framförde ”Revolution”.
Och han gav allt.
Efteråt var han själv tydlig med att han inte kunde ha gjort mycket mer.
Men samtidigt började han ana vart det var på väg.
När de internationella jurygruppernas röster hade räknats samman låg KAJ mycket bra till.
Måns hade fått flera starka poäng och kunde fortfarande hoppas.
Men kampen var långt ifrån över.
Nu återstod folkets röster.
Och där fanns den stora osäkerheten.
Måns hade själv känt under dagen att det kunde sluta på det här sättet.
Han kunde ana vad som höll på att hända.
Ändå var det en sak att tänka på det.
En helt annan sak att se det bli verklighet.
Sekunden då allt förändrades
När resultatet presenterades stod det klart att det inte skulle bli Måns som fick representera Sverige i Eurovision.
KAJ vann.
Gruppen fick 164 poäng, medan Måns slutade på andra plats, sju poäng bakom.
För de flesta hade en andraplats varit ett fantastiskt resultat.
För Måns kändes den just då som något helt annat.
Han hade varit så nära.
Och det var kanske det som gjorde mest ont.
Att komma tvåa när man inte hade räknat med att vinna kan vara en sak.
Att komma tvåa när man verkligen trodde att segern var möjlig är något helt annat.
Bilderna efter finalen berättade mycket.
Måns hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Han lämnade området efter finalen och behövde en stund för sig själv.
Det som hade varit en stor fest för andra blev först en kväll av besvikelse för honom.
Han försvann från festen
Efter resultatet lämnade Måns snabbt arenan.
Senare berättade han själv vad han hade gjort.
Han hade bytt om.
Och han hade sparkat på några saker.
Det var ett ögonblick som visade hur starkt han hade tagit förlusten.
Han försökte inte låtsas vara oberörd.
Han försökte inte säga att andra plats var precis vad han hade hoppats på.
Tvärtom var han brutalt ärlig.
Han var besviken.
Riktigt besviken.
I en intervju efter finalen sade han att det var svårt att svälja förlusten och att han fortfarande befann sig mitt i känslorna.
Det var kanske just ärligheten som gjorde reaktionen så uppmärksammad.
”Jag är superbesviken”
Måns gjorde ingen hemlighet av vad han kände.
Han sade att han var superbesviken och ifrågasatte samtidigt om han någonsin skulle göra om det.
För en tävlingsmänniska är det lätt att förstå varför.
Han hade inte gått in i Melodifestivalen för att bara delta.
Han ville vinna.
Och när han inte gjorde det blev känslorna starka.
Senare skulle han också säga att han inte kunde tampas med ett humornummer, en kommentar som snabbt uppmärksammades och som vissa tolkade som dålig förlorarmentalitet.
Måns själv försökte samtidigt förklara att han helt enkelt var besviken i stunden.
Det var en tävling.
Han ville vinna.
Och enligt honom måste det vara tillåtet att känna så.
Men bakom tårarna fanns något mer
Det var först senare under kvällen som en större bild började träda fram.
På efterfesten berättade Måns att finalförlusten egentligen bara var en del av allt som hade hänt.
Han beskrev veckan som extremt mentalt påfrestande.
Pressen från Melodifestivalen hade kombinerats med en svår privat situation.
Allt hade samlats på hög.
Och när resultatet kom fanns det inte längre mycket kvar att hålla tillbaka.
Han berättade att det som publiken hade sett när han rusade ut gråtande från presskonferensen bara var en del av det som pågick.
Det fanns alltså betydligt mer bakom tårarna än själva resultatet.
Ett beslut som kom i stundens hetta
Efter finalen fick Måns naturligtvis frågan om han skulle försöka igen.
Svaret blev nej.
I det ögonblicket kände han att det här var det sista han gjorde i Melodifestivalen.
Sveriges Radio rapporterade också att han beskrev sig som besviken och arg och att han trodde att det kunde vara sista gången han ställde upp.
Det var ett starkt uttalande från en artist som redan hade en lång historia i tävlingen.
Men kanske var det inte så konstigt.
När man precis har förlorat något man verkligen ville vinna är det svårt att tänka på nästa försök.
Efteråt kom en annan reaktion
När bilderna på den gråtande Måns spreds väckte hans reaktion både sympati och kritik.
Vissa tyckte att det var mänskligt att visa besvikelse.
Andra reagerade på hans uttalanden och ansåg att han verkade vara en dålig förlorare.
Måns valde senare att svara på kritiken.
Han betonade att han var glad för KAJs skull, men att han själv ville vinna.
Och just den skillnaden är viktig.
Man kan vara glad för någon annan och samtidigt sörja sin egen förlust.
Man kan gratulera vinnaren och ändå vara besviken.
Det ena behöver inte utesluta det andra.
Det verkliga sammanbrottet kom först efteråt
Först när man ser hela kvällen i efterhand blir det tydligt varför Måns reagerade så starkt.
Han var inte bara en artist som förlorade en tävling.
Han var en artist som hade lagt enormt mycket kraft på en comeback, gått in med höga förväntningar och samtidigt försökt hantera en mycket pressad privat situation.
När KAJ tog hem segern fanns det helt enkelt inget mer att hålla tillbaka.
Och därför blev bilderna på Måns Zelmerlöw med tårar i ögonen så starka.
Han kom tvåa – bara sju poäng bakom KAJ – men det var inte själva andraplatsen som förklarade tårarna. Det verkliga sammanbrottet kom efter en vecka som Måns själv beskrev som en av de mest mentalt påfrestande i hans liv. När finalen dessutom slutade med förlusten han hade fruktat brast allt. Och mitt i besvikelsen kom orden som fick många att reagera: för honom kunde detta mycket väl ha varit sista gången på Melodifestivalens scen.