Det hade gått ett och ett halvt år sedan Anna-Carin Ahlquist senast spelade en tävlingsmatch. För en elitidrottare är det en lång tid. För en paraidrottare som har tillbringat år efter år med att kämpa mot världens bästa kan en sådan paus kännas ännu längre.
Men nu var väntan över.
I Tokyo stod Anna-Carin återigen vid bordtennisbordet. Det var Paralympics och förväntningarna var höga, men samtidigt fanns den stora frågan som ingen kunde besvara på förhand.
Var stod hon egentligen efter så lång tid utan tävlingsspel?
Själv visste hon inte.
Det var därför premiären blev mer än bara en match. Det blev ett test. Ett ögonblick då hon skulle få veta om all träning, alla förberedelser och alla timmar bakom kulisserna hade räckt.
Inför matchen mot turkiskan Nergiz Altintas fanns nervositeten där. Anna-Carin hade inte spelat en riktig tävlingsmatch på ungefär ett och ett halvt år och kunde inte veta exakt hur kroppen och spelet skulle reagera när det väl gällde.
Men när matchen väl började förändrades situationen.
Hon fick en drömstart.
Spelet fungerade och Anna-Carin lyckades ta kontroll över matchen. Det andra setet blev däremot inte lika bra som hon hade hoppats. Fokus försvann en stund och motståndaren fick möjlighet att komma tillbaka.
Men hon lyckades samla sig.
Det blev till slut svensk seger med 3–1 i set.
För den som bara såg resultatet på papperet kunde det kanske verka som en vanlig premiärseger. Men för Anna-Carin var ögonblicket betydligt större än så.
Det var ett kvitto på att hon fortfarande kunde konkurrera.
Det var bekräftelsen på att vägen tillbaka hade varit värd allt.
Och framför allt var det början på hennes Paralympics-äventyr i Tokyo.
Anna-Carin berättade efter matchen att det hade varit nervöst före start. Hon hade helt enkelt inte vetat var hon stod.
Det är en känsla som få idrottare kan komma undan ifrån efter ett så långt tävlingsuppehåll.
Träning är en sak.
Tävling är något helt annat.
När motståndaren sitter på andra sidan bordet, när poängen räknas och när varje misstag kan få konsekvenser går det inte att återskapa samma känsla på träning.
Därför var den första matchen så viktig.
Och den började på bästa möjliga sätt.
Anna-Carin kunde lämna bordet med en seger.
Men det var inte resultatet som skulle bli det mest minnesvärda ögonblicket från premiären.
Efter matchen kom känslorna.
Hon hade tagit sig igenom nervositeten, tävlat igen och vunnit. Men när hennes namn dök upp på resultattavlan hände något hon själv inte hade kunnat hålla tillbaka.
Tårarna kom.
Det var inte längre bara en idrottsprestation.
Det var ett ögonblick som sammanfattade en lång väntan.
Anna-Carin berättade att hon började gråta när hennes namn kom upp på tavlan. För henne kändes det mäktigt att vara på plats och äntligen få spela igen.
Och kanske var det just ordet ”äntligen” som beskrev situationen bäst.
Äntligen var hon tillbaka.
Äntligen var väntan över.
Äntligen fick hon stå där igen och göra det hon hade ägnat så mycket av sitt liv åt.
Anna-Carin Ahlquist var redan en etablerad profil inom svensk paraidrott. Hon hade tidigare nått stora framgångar och blev bland annat Paralympics-guldmedaljör i London 2012. År 2016 tog hon dessutom brons i singel i Rio.
Men tidigare meriter betyder inte automatiskt att en comeback blir enkel.
Varje mästerskap börjar på nytt.
Varje match måste spelas.
Och efter ett långt uppehåll finns alltid frågetecknen kvar.
Just därför blev premiärsegern i Tokyo så betydelsefull.
Hon hade inte fått någon garanti på förhand.
Hon visste inte hur hon skulle reagera när tävlingsnerverna kom.
Hon visste inte hur spelet skulle kännas.
Hon visste inte hur kroppen skulle svara.
Men när det verkligen gällde lyckades hon hitta tillbaka till sitt fokus.
Efter det andra setet, som hon själv inte var nöjd med, lyckades hon återfå koncentrationen. Matchen kunde fortsätta på hennes villkor och till slut stod hon som vinnare med 3–1.
Det var också en perfekt start på ett Paralympics som innebar mycket mer än själva resultatlistan.
För Anna-Carin handlade Tokyo om möjligheten att återigen få tävla på den största internationella scenen.
Men det handlade också om allt arbete som inte syntes.
Alla träningspass.
Alla förberedelser.
Alla dagar då målet låg långt fram.
Och alla de gånger då man måste fortsätta även när man inte vet exakt vad resultatet kommer att bli.
Det är lätt att se en idrottare på tävlingsdagen och bara tänka på några minuter vid bordet. Men bakom de minuterna finns ofta månader och år av arbete.
För Anna-Carin blev det särskilt tydligt efter den långa tävlingspausen.
Hon behövde inte bara vinna en match.
Hon behövde också känna att hon fortfarande hörde hemma där.
Att hon kunde stå inför pressen.
Att hon kunde prestera när det gällde.
Och att hon kunde njuta av själva ögonblicket.
Efter segern väntade ytterligare en match redan samma förmiddag. Tokyoäventyret hade alltså bara börjat.
Men oavsett hur resten av turneringen skulle gå hade Anna-Carin redan fått ett svar på den viktigaste frågan.
Hon visste nu var hon stod.
Och svaret kom på det mest övertygande sättet – genom en seger.
Det var en speciell comeback för en idrottare som redan hade upplevt både stora triumfer och tuffa perioder.
Anna-Carin hade tidigare stått högst upp på prispallen i Paralympics. Hon hade vunnit GP stora sportpris efter sina framgångar och blivit en av de svenska profilerna inom para-bordtennis.
Men ibland kan en ny seger betyda mer än en medalj.
Ibland handlar den om att få tillbaka känslan.
Känslan av att vara där.
Känslan av att tävla.
Känslan av att våga lita på sig själv igen.
För Anna-Carin blev Tokyo-premiären just ett sådant ögonblick.
Hon kom dit med osäkerheten efter ett långt tävlingsuppehåll.
Hon lämnade den första matchen med en seger.
Och mitt i allt stod hon där med tårar i ögonen.
Det var kanske det tydligaste tecknet på hur mycket stunden betydde.
Först när hennes namn syntes på tavlan kom känslorna på riktigt.
Efter ett och ett halvt år utan tävlingsmatch stod Anna-Carin Ahlquist återigen där – och när hennes namn kom upp efter premiärsegern brast det. Hon började gråta, eftersom hon äntligen hade fått spela igen.